Fredrik Wilhelm von Otter, född 11 april 1833 på Fimmersta i Västergötland, död 9 mars 1910, var en svensk friherre och sjömilitär samt statsråd, riksdagsman 1892–1905 och statsminister 1900–1902. Hans föräldrar var överstelöjtnanten, friherre Casten Fredrik von Otter samt dennes fru Anna Dorothea, född Santesson.
Han vigdes 1863 med Matilda Dahlström, med vilken han fick sju barn. Han var bror till Carl Gustaf von Otter, farfar till Göran von Otter och farfars far till Anne Sofie von Otter.
Fredrik Wilhelm von Otter intogs tolv år gammal vid krigsakademien på Karlberg och blev sekundlöjtnant i flottan 1850.
Sedan han deltagit i flera expeditioner och sjökommenderingar, ingick han 1857 i brittisk örlogstjänst och stannade där till 1860. Under sin tid i den brittiska flottan deltog han med stor utmärkelse i Storbritanniens krig mot Kina och erhöll för detta tapperhetsmedalj. År 1858 utnämndes han till premierlöjtnant, 1863 till underekipagemästare i Karlskrona och 1866 till kapten. Under flera av de därpå följande åren ledde han, dels som chef, dels som sekond, åtskilliga sjöexpeditioner. Sålunda var han sistnämnda år chef på skonerten Falk under dennes expedition i Östersjön och Kattegatt. År 1867 var han chef på kanonbåten Ingegerd på dess expedition till Norges västkust. År 1868 var han chef på kanonångaren Sophia på Adolf Erik Nordenskiölds vetenskapliga expedition till Spetsbergen. År 1869 tjänstgjorde han som sekond på korvetten Josephina på dess expedition till Azorerna och Nordamerika.
År 1871 var han chef på kanonbåten Ingegerd med befäl över briggen Gladan på dessa fartygs expeditioner till Baffinbukten för att från Discoön vid Grönlands västkust hämta den så kallade Nordenskiöldska järnmeteoriten på cirka 25 ton som låg på den öppna stranden av ön. Samma år blev han förordnad till sekreterare i kommittén angående organisationen av sjöförsvarets militärpersonal samt utnämnd till adjutant hos hertig Oscar. År 1872 befordrades han till kommendörkapten, blev samma år ledamot i militärtekniska byrån samt adjutant hos konungen.
År 1873 ledde han som befälhavare korvetten Balders expedition till Nordsjön och Atlanten. År 1874 utnämndes han till kommendör vid flottan och kallades den 23 december samma år till ledamot av konungens statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet (sjöförsvarsminister). Efter att ha innehaft detta ämbete i sex år avgick han 1880 för att efterträdas av sin äldre bror Carl Gustaf. Han utnämndes då till varvschef vid flottans station i Karlskrona och blev 1892 viceamiral. Han var sedermera ordförande i kommittéerna angående organiserande av en fästningsartillerikår i Karlskrona 1892 och angående lotsstyrelsens omorganisation 1893 samt ledamot i kommittén rörande Lant- och Sjöförsvarsdepartementens sammanslagning. (Wikipedia, läst 2016).
Varning!